Gästjury för 2014 års stipendium var Bettina Pehrsson och Paola Zamora.
Ur deras motivering:
"Palatset i Knossos saknar helt försvarsmurar. Det har aldrig haft murar. Palatset har ständigt stått öppet för den som inte kan motstå att plundra dess trettonhundra rum. Är inte det också en bild av konstnärskapet? Inget är så lätt att erövra, plundra och rasera som ett konstnärskap.
Ellisif Hals bygger en sorts värnlösa palats, lager för lager växer hennes grafikmontage, till sist verkligt mångbottnade med irrgångar och virrvarr, som kung Minos labyrint i hans väldiga palats. Knossos palatsruiner skymtar faktiskt också i några av montagen, blottade, nedbrutna.
En annan grafiker, Piranesi, skildrar samma sak fast tvärtom, inifrån sina Imaginära fängelser. Fängelset är en annan metafor för konstnärskapet. I Piranesis grafiska blad irrar figurer (kanske Piranesi själv?) inne i de vilseledande salar (elusive halls) som i Ellisif Hals bilder flera hundra år senare ligger i ruiner. Eller står murarna hos henne tvärtom ännu starka, ännu starkare?
Är de omslutande, eller utestängande? Inspärrande, eller värnande?
Tranströmer säger:
Inne i den väldiga romanska kyrkan
trängdes turisterna i halvmörkret.
Valv gapade bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande
piazzan tillsammans med Mr och Mrs Jones,
Herr Tanaka och Signora Sabatini,
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.
Ellisif, konsten visar en människa som betraktar sig själv."
Installationsvy från Bonniers Konsthall.
Parkväxter, 2014.