Olof Marsja

Stipendiat2019 Född1986 Besök Olofs hemsida

Gästjury för 2019 års stipendium var Bildmuseets chef Katarina Pierre och Loulou Cherinet, professor på Konstfack.

Ur deras motivering:

“Med humor och stort allvar låter Olof Marsja olika material och former mötas i ambivalenta och skavande konstellationer. Likt en trickster gäckar han kategorier som bildkonst, konsthantverk, tradition och samtid. I hans installationer – där renhornet möter glaset från hyttan – skapar han en egen skulptural vokabulär och nya dialoger och berättelser uppstår. Med rötter i samiska erfarenheter lyfter Olof Marsja fram andra perspektiv och vidgar den svenska konstscenen. Lekfullt och intelligent utforskar och gestaltar han frågor om identitet, samtid och historia.”

OlofMarsja1 Installationsvy från Bonniers Konsthall.

Olof Marsja i samtal med utställningens curator Annie Jensen inför öppningen på Bonniers Konsthall den 4 december år 2019.

AJ: Du beskriver en del av dina verk som karaktärer och skepnader som befolkar ett mystiskt landskap, kan du berätta lite mer om det här landskapet och dess invånare? Vad vill dessa karaktärer och vilka är dom?

OM: Landskapet som mina karaktärer befolkar ligger i skuggan av den slutkörda identitetspolitiken. Jag har gett mig in i skuggan för att det känns som att jag hör hemma där. Till min hjälp har jag bland annat den Frusne, Pea’n’Tjerry och Fresh Mint. De är vägvisare och beskyddare av sina marker. Oavsett om riktningen de pekar ut leder någonvart eller ej så ger det fler spår att följa än de som ligger i dager. Och att det blivit detta landskap jag valt att ta del av är därför att jag finner det nödvändigt att försöka förkroppsliga en idé om en icke enhetlig identitet. En som likt mina karaktärer består av en mängd olika material, bilder och uttryck som härstammar från lite var som helst och som inte stannar upp. Utan sträcker sig både bakåt och framåt i tiden.

AJ: Valen av material är väldigt centralt i ditt arbete, både hur du finner olika sorters material och sedan bearbetar dom. Du talar om de olika materialens bebodda historia och hur du på olika vis söker lyfta fram den och omformulera den, kan du berätta om materialen som tongivare för dina arbeten och varför det är viktigt för dig?

Jag dras först och främst till organiska material då de har en taktilitet som jag uppskattar. Något jag tänker mig kommer från att de har hanterats av människan sen urminnes tider. Medans kemiskt processade/framtagna material är på nå vis minneslösa i relation. Det här är så klart en sanning med modifikation. Hur som helst så är det viktigt för mig att blanda friskt med dessa två grupper. Bland annat för de olika tempusen som ligger både i materialen i sig och de tekniker som de hanteras med. Vilket ger skulpturerna olika tidslinjer som skapar en viss ambivalens kring deras hemvist i tid och rum. Konkret så ligger till exempel renpäls som jag jobbat med det senaste året till den första kategorin. Och jag gillar det som material då liksom inte går att värja sig från att det är ett annat djur vi möter och allt vad det innebär. På ett personligt plan så kommer också pälsen med det narrativ som Linnea Axelsson i sitt epos Eadnan, enligt mig, fångar i meningen ”Att bära med sig denna djurkropp”. Renen är en slags konstant man som same alltid måste förhålla sig till, på gott och på ont, bildligt och metaforiskt. Sen sätts det samman med det industriellt producerade, sportsocka, en bit plastpåse från Lidl och den blir bara en del av ett större helhet. Och att plocka ut den blir liksom ointressant. Det jag bland annat försöker komma åt är att dessa saker inte existerar åtskilda ut lever i en samexistens.

AJ: Jag upplever dina arbeten som både lekfulla och humoristiska men samtidigt även fyllda med allvar och något nästintill obehagligt. Det är svårt att avgöra ifall figurernas ansikten hos dina skulpturer är vänliga eller elaka. Det får mig att tänka på något du nämnt tidigare – att du med din konst bland annat vill lyfta fram och belysa Sveriges koloniala historieskrivning, specifikt gentemot det samiska folket, samt den indoktrinerade rasism som står till följd utav den. Kan du utveckla kring detta element av mörker/lekfullhet i dina arbeten?

OM: Jag märker att mitt ordval är lite fel. menar inte riktigt att belysa den koloniala historieskrivningen som sådan utan mer försöka bearbeta/behandla sånt som kom i dess kölvatten som typ skam, mindervärdeskomplex, historielöshet m.m. För att jag inte ska fastna i detta, som i mycket är personlig sorg och funderingar, så använder jag det lekfulla. Det har gett mig utrymme att omförhandla och vrida makten ur händerna på den historieskrivningen. Samtidigt är det ju en historia som har satt konkreta spår i människor och marker så därav det ständigt närvarande mörkret. Sett ur ett annat perspektiv så är det mörka och lekfulla sätt för mig att ge mina skulpturer en pondus/agens. Vi kliver in på deras marker och där gäller deras regler som de inte kommer ge upp hur som helst.

OlofMarsja3 Den frusne, 2019.
Den här webbplatsen använder cookies för förbättra din användarupplevelse, för säkerhetsrutiner och för statistik. Genom att fortsätta använda webbplatsen samtycker du till att cookies används. Mer information Ok